Ibland blir man bara trött...

I dag hade Kalle strimlat sitt regntäcke!!! Det är andra täcket denna veckan... Han har hela vintern haft sitt fina silvriga Bucastäcke som han fick ärva av Soccer. Man kan för övrigt undra hur de tänkte där på produktavdelningen på Bucas när det valde silver (nästan vitt) som färg på sitt senaste täcke "Ja, silver är en bra färg, nästan ingen skit syns på den färgen!"
I vilket fall så har det hållit för Soccer hela förra vintern och för Kalle denna vintern utan problem. Problemet är ju då att det är för varmt nu. Har varit perfekt när det varit kallt i vinter men nu är det ju av och till mellan +5 och +8 på dagen och då blir detta super-duper-tjocka-täcke alldeles för varmt. Så jag bytade till Hööks vintertäcket jag köpte på rea i somras. Och vips, på 2 sekunder hade de total strimlat det. Då snackar vi s-t-r-i-m-l-a-t. Lång reva från bogen ända bak till rumpan+ lite till. Tror inte det går att laga så det håller tyvärr. Så på med Bucas täcket igen några dagar och sen tyckte jag att det var varmt nog att byta till regntäcket istället. Det har han haft i 2 dagar och nu är det också en stor reva över hela rumpan. Har tagit hem det för att se om det är lagningsbart...
Visst är dessa fantastiska djur underbara!

Äntligen ridhäst...

Det känns äntligen som att jag har en ridhäst!!! De senaste veckorna har vi gjort stora framsteg. Allt börjar falla på plats och det är helt F's förtjänst. Hon kommer och tränar mig 1 gång i veckan och vi har tränat 4 (eller 5) gånger hittills. Första passet var en smärre katastrof men sedan har det gått supermycket framåt för varje gång. Vi gör våra läxor noga och det känns faktiskt som vi kan fortsätta där vi slutat för varje gång. Som vanligt är det mest mig själv jag måste skärpa till under ridpassen (och sluta slarva). Jag har tyvärr lagt mig till med en massa ovanor under alla år som jag ridit utan en tränares övervakning, och det är jättesvårt att jobba bort. Bara att "titta-vart-jag-ska" är hur svårt som helst när man vant sig vid att titta ner i manen heeeela tiden. Dessutom är varken kondition eller muskelstyrka på topp kan jag meddela. Efter några varv i trav på volten är jag helt slut i benen. De känns som kokta spaghetti av mjölksyran, men det är bara att bita ihop. Nu när Kalle dessutom börjar bjuda framåt lite av sig själv så tycker jag att jag inte borde bli så trött såååå snabbt, men det är bara att erkänna – jag skulle behöva träna!!!

Sedan sist, ja jag vet, jag är urdålig på att uppdatera, så har det hänt en del förutom träningen. Vi har ridit ute i snön. Inte jag som satt på utan medryttare T. Jag fotade några bilder som blev rätt ok.


Vi har löshoppat 2 gånger. Första gången hoppade Kalle 1.25. andra gången 1.20 som högst. Vill inte pressa honom och han gjorde det jättebra.