torsdag 26 november 2009

Dåligt samvete

Jag har varit alldeles för inaktiv här på bloggen. Måste skärpa mig lite känns det som. Det har hänt super duper mycket sen sist. Både bra och dåligt.

Det första som hände var att Kalle fick skor. Jag var sjukt nervös inför första skoningen och hovis H skrattade åt min nojja. Naturligtvis gick det hur bra som helst men jag hade föreställt mig skräckscener där Kalle kastar sig handlöst på golvet under pågående skoning, men nej nej – han stod hur snällt som helst. Pedagogiska H sa då att vi skor bara fram denna gången eftersom han stod så snällt, så kommer han tillbaka och skor bak om en vecka. Under denna vecka hann jag med att rida ut en vända med L och kan ju bara säga att Kalle var dampigare än någonsinn. Kunde knappt styra, bromsa eller något alls faktiskt. Men jag satt kvar i alla fall!!! Sen fick han som sagt på skor bak också, även denna gången gick det galant. Stod som vilken annan häst som helst.

När alla hovar var skodda blev det plötsligt fart på Kalle. Han måste ha haft ganska ordentligt ömma fossingar för nu var det plötsligt inga problem alls att galoppera i lina... eller överhuvudtaget... Ridningen lossnade rejält när han inte stod emot hela tiden men istället var han FÖR pigg och jag var tvungen att rida med handbromsen i – och det är inte bra! Kom på kant med varandra lite varje ridpass och ett tömkörningspass precis i början hoppade han runt på två ben större delen av passet. Då bytte vi bett till det raka som vi inte kunde ha innan. Nu började saker funka igen. Kalle kunde slappna av och börja gå framåt utan damp-kast med huvudet hela tiden. Enda nackdelen är att han är väldigt svår att stanna på detta bettet, men hellre stabil framåt och så får vi jobba lite på bromsen. Så gick det några pass där vi kunde börja jobba lite med serpentinbågar i trav (för att avleda framåtandan lite) och börja böja lite i skritt. Sen helt plötsligt från ingenstans så blev han helt oridbar ett pass. Jag hade bara hunnit sitta upp och skritta 5-10 m när han började springa helt okontrollerat och gick inte alls att styra. Vet fortfarande inte vad som flög i honom. Höll på i säkert 10 min att försöka få ordning på honom men med resultat att han bara flög iväg så fort jag släppte fram honom. Kunde inte ens skritta utan att han for iväg så jag fick ta och vända honom med ena tyglen så han bara kunde gå i snäv volt tills han stannade. Så här höll vi på till F kom och såg eländet. Med hennes hjälp och tydliga anvisningar lyckades vi ta oss ur tramsandet med hedern i behåll och fick till slut ett par varv som var helt ok. Så då avslutade vi. Tror så här i efterhand att det kan vara att jag ökat på kraftfodret mer och mer, inte så att han får några mängder, verkligen inte, men från ca 1 näve till kanske 3 nävar/mål och det verkar tydligen vara för mycket. Så nu är det strikt bara 1 näve igen och sedan dess har inga mer sådana incidenter hänt. Dessutom har jag börjat att longera honom ett par min innan ridpasset igen. För att ta udden av piggheten så vi kan börja utan att bråka om det.

I går hade vi ett helt fantastiskt pass. Han var ganska seg men det som är fördelen med det är att han inte ifrågasätter allt då, utan vi kunde trava på och berömma mycket istället när han gjorde rätt. Mot slutet av passet lyckades jag t o m få honom att galoppera två gånger. Han var hur snäll som helst och försökte inte bocka eller något. Det blev inga långa sträckor men gott och väl nästan ett halvt varv i ridhuset bägge gångerna. Så nu är jag peppad att komma vidare med galoppen också.



Har tyvärr inga nya bilder så det får bli en bild från hagen från 10 okt. Innan hela hagen förvandlades till en lerpöl.